Sista dagarna och hemresan

Det blev inte mycket packande under fredagskvällen, men jag förberedde så gott jag kunde, då Ben är den som anser sig kunna packa bäst, och vill ha kontroll över packningen (jag kan faktiskt packa!). Så på lördag morgon började vi packa väskorna och stuvade och knökade in alla grejor. Vi behövde i alla fall inte en väska till som förra gången, men det var på gnällen att vi fick ner allt extra vi hade med oss hem.


På eftermiddagen umgicks vi en stund med barnen, men det blev lite mycket när det uppstod en kris som vi inte ens var inblandade i. Så Ben och jag flydde fältet en stund och sa att vi skulle ut och fota lite. Vi köpte oss varsin Tim Hortons och åkte ner till hamnen i Port Colborne för att njuta av dryckerna. Dessutom njuta av tystnaden - ingen som skrek, förutom fiskmåsarna som jagade mat. Vi har faktiskt packat med oss varsin burk från Tim Hortons. Ben har köpt kaffe och jag har köpt French Vanilla (som har väldigt lite kaffe i sig och som är onyttigt men gott).


Innan vi åkte ut på vår lilla tur bad Marilyn oss att köpa lite hamburgare på Harvey's. De är otroligt goda och något som jag kommer att sakna när jag kommer hem till Sverige. Detta då man får bestämma själv vad man vill ha på hamburgaren och se på när de applicerar, sallad, ketchup, gurksallad, osv, och säga stopp när man tycker det är nog.


Med något kalla hamburgare kom vi så tillbaka efter att jag tagit några fina bilder på höbalarna som låg och "skräpade" ute på åkrarna. Man ser faktiskt den ombyggda ladan som Bill och Dianne bor i, i bakgrunden av en av bilderna. Det såg så vackert ut i eftermiddagssolen, med de långa skuggorna och varma färgerna.

Efter vi ätit upp våra hamburgare gick vi över till Bill och Dianne igen för att leka lite med barnen och natta dem. Detta var ju sista natten med gänget, så de båda fick stanna uppe lite längre än vanligt. När alla barn var nattade gick vi och nattade oss själva ocskå, då vi skulle upp relativt tidigt på morgonen för att åka till flygplatsen i Buffalo.

På söndag morgon kom Bens moster Pat och hennes man Tony (som hämtade oss på flyget med Marilyn när vi kom) och de körde oss till flygplatsen. Det gick väldigt smidigt över gränsen till USA, bara en bil före oss och ingen som ville inspektera vårt bagage eller liknande. Så vi kom till flygplatsen i god tid innan. Vilket var bra, för givetvis strulade det vid incheckningen då vi hade övervikt och sa att vi betalar såklart - men då började de strula om de skulle ta betalt två gånger, då vi ska åka med två flygbolag (men faktum är att man betalar *en* gång, när man checkar in, inte vid varje hopp som damen vid incheckningen påstod). Så det tog gott och väl en timme innan hon fick ordning på sin förvirrade hjärna.

Flyget till Newark var tidigt, så vi fick faktiskt sitta och vänta på att en gate var ledig, vilket kändes skönt, då vi hade gott om tid på Newark för att slappna av, ta oss igenom diverse områden (olika terminaler, säkerhetskontroller och gud vet vad). Dock tappade SAS bollen lite när det gällde den personliga servicen. I alla fall var tjejen som släppte av oss vid SAS-disken omedelsam och sa inget om att vi var där, så när vi frågade om assistans när vi ätit lunch, så skulle vi bara sitta där och vänta, men ingen kom. Efter nästan en timme fick jag nog och sa att nu går vi, långsamt. Giganorma köer såklart, men vi tog oss igenom allt relativt snabbt (45 min) och sedan var gaten för flyget bara runt hörnet efter säkerhetskontrollen.

Kunde inte sova på planet hem. Det var bara obekvämt. Jag har haft problem med lederna nästan hela tiden i Kanada, vilket jag tror beror mycket på luftfuktigheten, då jag redan känner skillnaden när jag varit hemma i 12 timmar. Så jag satt och vred mig i princip i 7.5 timme som det tog att flyga över Atlanten. Det enda trevliga med flyget var att piloten fick flyga över Mahattan, så vi kunde se mycket av New York från ovan via den kamera som sitter under flygplanet. Sedan var det några bra filmer på flyget också, bland annat filmen om Beatrix Potter, som skrivit så många barnböcker. Väldigt söt och komisk film.

Vi landade på Arlanda före utsatt tid på måndag morgon och där fungerade den personliga servicen utmärkt. De unga killen som skulle transportera mig med rullstol (det är så långa sträckor att gå) till och med föreslog Ben att han kunde gå på utsidan med bagaget efter vi gått genom tullen, så att Ben fick röka äntligen, efter många timmar på planet. Det var han mycket tacksam över, och var mindre grinig än han brukar vara annars.

På planet hem till Luleå slocknade jag i princip så fort planet började taxa ut och jag vaknade inte förrän jag kände lufttrycket ändras i öronen när planet började gå ner för landning. Så den flygresan var klart lindrigast av alla. Mamma stod och väntade på oss på flygplatsen och det var så skönt att se henne. Hon lär få öronen sönderpratade under veckan här, när jag måste ösa ur mig lite frustration som jag inte vill direkt ösa ur mig här, även om något av all frustration spillt över i bloggen också. Vi fick vårt bagage snabbt och mamma hade parkerat bilen nära, så det var en smidig biltur även hem till Piteå.

Väl hemma, i vårt eget hus, så möttes vi av två högt jamande katter. Sam klagade högt på Ben för att han varit borta så länge. Suzy var mer avvaktande och ville inte ha mycket med oss att göra alls. Men efter lite "våld" så förlät de i alla fall Ben, för vi gosade och kramade och pussade dem vare sig de ville eller inte (plus att vi klippte klorna på dem, för det hade mamma inte lyckats göra under tiden, de har varit lite för luriga för det).


När Ben gick ner i källaren för att sätta sig vid sin dator så följde katterna med. Jag var som luft för dem. När vi åt middag ignorerades jag. Och när vi tog en tupplur på soffan var det hos Ben de sov. Men nu tror jag faktiskt de kanske förlåtit mig, för nu ligger de båda i en hög vid min axel, på ryggstödet på min soffa där de varma halogenlamporna lyser. Jag tror nog det är mest värmen som lockar dem, inte det faktum att jag är hemma. Jag blir nog inte förlåten på några dagar till.

Trots att Sam och Suzy inte förlåtit mig ännu, är det ändå skönt att vara hemma!

Bröllopsdag och midsommar!

Glad midsommar önskar jag alla nära och kära i Sverige! Hoppas ni inte dricker för mycket nubbe och dansar er alldeles för snurriga runt midsommarstången!

Vi tog ut midsommarfirandet i förskott då vi gifte oss för fem år sedan på midsommarafton och firar vår bröllopsdag den 21:a juni. Så i torsdags, efter att Ben fixat lite på "hemmanet" (bland annat satt upp ett solskydd på altanen) åkte vi först till Welland, där vi hade lämnat in våra ringar för förstoring och förminskning (mina skulle bli större och Bens mindre). Dock var min förlovningsring i vitguld inte klar då de var tvungen att rhodinera om den, men de andra två ringarna var klara, så vi beslöt att nöja oss med det och istället åka till Niagara Falls för att checka in på Marriott Fallsview Hotel.

När vi bokade hotellrummet tio dagar tidigare så valde vi inte samma svit som förra gången. Vi tyckte inte vi skulle spendera så mycket pengar på en natt på hotell, då vi ändå skulle spendera den mesta tiden utomhus eller runtomkring. Men trots det är det otroligt bra priser på hotellet, även om Marriott anses vara en av de dyrare. Vi valde ett dubbelrum med två queen size-sängar (vi kurade ihop i en säng rätt länge, men när Ben började snarka kröp jag över till den andra *fniss*).


Vi förväntade oss verkligen inte den vy som vi fick, då vi egentligen betalade för att bo på 3:e till och med 7:e våningen. Istället hade hotellet flyttat upp oss 10 våningar, så vi fick bo på 17:e våningen (förra gången bodde vi på 10:e) och vi fick en helt sagolik vy över fallen. Jag menar verkligen sagolik (klicka gärna på panoramabilden och titta!). Tack och lov hade Ben lovat att jag fick ta med mig kameran, även om han tyckte några dagar tidigare att jag skulle lämna den hemma, så vi verkligen kunde vara "honeymooners". Jag var helt berdd på det, men på morgonen innan vi åkte skrattade han och sa att jag visst fick ta med mig kameran.


Efter att vi checkat in, beundrat utsikten ett tag, begav vi oss till en av de saker vi inte hann titta på i tisdags, nämligen den långa fors som finns i Niagarafloden bortanför fallen. Det är ingen vild fors, som jag är van att se hemma i Norrbotten, men den var kraftfull och vacker att se på, då floden borrat sig ner så djupt i ravinen (eller vad man ska kalla det). Kanadensarna har verkligen satsat hårt på att utnyttja naturens under, så de har gjort allt så lättillgängligt. Även denna fors var lättillgänglig och de hade en hiss som gick ner 70 meter ner till strax ovanför flodbädden och sedan hade de gjort fina små promenadstråk med hjälp av gångar av trä. På vissa ställen fanns det även trappor ner så man kom ända ner till strax intill vattenytan, så man blev blöt när forsen sprättade vatten mer än vanligt.


När vi efter en timme eller så sett oss mätta på det smaragdgröna vattnet begav vi oss tillbaka till centrum av Niagara Falls där vi letade rätt på en intim och mysig italiensk restaurang. Capri var en av Bens favoritrestauranger när han jobbade i Niagara Falls som datatekniker. Maten hade inte blivit sämre sedan 10 år tillbaka och vi åt så magen stod i fyra hörn!

Vi skulle nog inte ha ätit all mat, för efter vi hade åkt tillbaka till hotellet, tvättat av oss lite och bytt till lite finare kläder så gick vi på en premiärfest på en sportsrestaurang i shoppingcentret vid Casinot. Där bjöd de på champagnefontän och smakprover från alla deras rätter de serverar i restaurangen. Så vi kunde ha ätit oss proppmätta där, men å andra sidan var det inte direkt romantiskt, så vi lät maten smälta som vi redan ätit och satsade istället på efterätterna en timme senare.

Efter 1.5 timme på Shoeless Joe så tackade vi för oss och sa hejdå till Wendy, Anette och de andra på Swiss Fudge (innan vi gick fick vi "frikort" på 2 lbs av fudge som bröllopsdagspresent av Anette). Vi hade fått 20 amerikanska dollar av Bens mamma ,så vi växlade in den till kanadensiska dollar och började spela på de olika maskinerna i Casinot. Vi hade bara tänkt spela tills pengarna tog slut - vilket brukar ta en timme eller så. Men turen var med oss (eller mig), då jag råkade vinna kring 75 dollar på en 5-centsmaskin. Vi hade då 91 dollar. Men vi hade ju precis börjat nästan, så vi tänkte vi spelar tills vi kommer ner till 50 dollar, sedan beger vi oss till hotellet. Men vi hade sånt sjå att komma ner till 50 dollar, att vi gav upp vid 60 och hämtade ut våra pengar och begav oss tillbaka till hotellet.


Efter en skön kvällspromenad (det var verkligen en härlig dag) kom vi så fram till hotellet igen och vi satte oss vid fönstret och tittade på utsikten igen. De tänder upp lampor över fallen på kvällarna, å färgerna växlas hela tiden under kvällen. För er som läste min blogg från i julas vet att vi lekte med lamporna över Niagara Falls den 27:e december och vet hur det fungerar. Jag tog några bilder och resultatet blev fantastiskt bra!

I princip ovaggade (nåja, som jag sa i början, vi kröp under samma täcke ett tag) somnade vi båda nöjda med en härlig och romantisk bröllopsdag. Den kunde inte ha blivit bättre!

När vi vaknade på fredag morgon packade vi ihop våra saker och checkade ut från hotellet. Vi körde till Welland för att se om min förlovningsring nu var klar. Ringen hade precis kommit när vi kom in genom dörrarna och tjejerna i butiken på Peoples kände igen oss, så de gick och hämtade ringen direkt. Efter guldsmeden lagt på nytt rhodium efter att ha vidgat ut ringen så glittrar den som om den var splitterny. Den är så vacker min ring och jag fick till och med kommentarer från personalen, då de vet att den är handgjord.

Ben ville åka runt för att ta farväl av lite vänner och bekanta efter att vi kommit tillbaka från Welland. Så jag satte mig vid datorn för att titta lite på bilderna jag tog och även prata med lite vänner på internet. Jag satt också ute i solen en timme, då det var väldigt skönt ute, ingen hög luftfuktighet och skön bris som svalkade när solen hettad på för länge.

Min kära make var tillbaka vid 19-tiden och då satte vi oss ned för att äta kyckling och pommes frites. När middagen satt sig en stund är det dags för glass och muffins (som Marilyn bakat). Ben och jag ska också försöka förbereda packningen så gott det går redan under kvällen (jag skriver detta strax för 21-tiden, så jag misstänker att det mesta blir gjort i morgon). Främst är det jag som måste fixa med kameraväskan, då den kommer att vara blytung om jag inte organiserar om den innan vi åker. Vissa saker kan packas i det stora bagaget nu, då det är två veckor innan nästa fotografering, och blixtar och laddare inte behöver packas i handbagaget.

Så nu avslutar jag min rapport, även om fredagen inte är över för oss här i Kanada. Eventuellt hinner jag skriva något i morgon, lördag. Men om inte så blir det väl en avslutande rapport när vi kommit hem på måndag eftermiddag.

Minisemester som turister i Niagara Falls

Under måndagen bestämde Ben och jag att vi skulle försöka ta oss till Wendy relativt tidigt på eftermiddagen, hon skulle bjuda på middag (tacos) och såklart bjuda Ben på öl - han lider stor brist på sånt hemma hos sina föräldrar. Så innan vi gav oss av så fixade Ben en del småsaker runt huset som Bens mamma skrivit upp på sin lista över saker som måste göras.

Wendys kompis Ellie och hennes två barn var där och barnen hade extremt kul i Wendy och Gregs pool. Ben fick fungera som badleksak, men han verkade inte vantrivas på något sätt. Det var extremt varmt under måndagen (över 30 grader) så jag försökte hålla mig i skuggan så mycket det gick och passade även på att skriva den långa rapporten från några dagar tidigare. Detta på grund av att Internetuppkopplingen ute på landet inte är så stabil.

Vi sov över hos Wendy och Greg då Wendy tog oss ut till Niagara Falls för att leka turister. Jag har nämligen tidigare varit väldigt rädd för allt vad vatten heter och inte velat gå bakom fallen, eller åka på Maid of the Mist för att komma riktigt nära fallen. Då Wendy hade fått tag på några biljetter för dessa äventyr så var det liksom självklart att vi skulle få utnyttja dem under tisdagen.


Vi kom oss iväg ganska tidigt på tisdag morgon (relativt för mig, dvs 9.30) och vi började med att besöka tunnlarna bakom fallen (dvs bakom hästskofallet, det vackra fallet på den kanadensiska sidan av Niagara Falls). Alla skrudades i vackra gula "soppåsar" för att skyddas mot vattnet. Det var i princip en plastpåse, fast med ärmar och huva. Det såg riktigt kul ut när alla traskade omkring i tunnlarna som gula små plastfigurer.


Tunneln bakom fallen har tre utkikspunkter, men egentligen är det bara en som är en riktigt utkiksplats, då man står precis vid sidan om fallen. tunneln går in kanske 100 meter eller så bakom fallen, och det är några "kikhål" bakom fallen, så man får se den massa av vatten som strömmar över - man ser varken himlen eller ens vattnet, för det strömmar så fort och det enda man egentligen ser är det vatten som skvätter inåt på grund av vindarna.


När man står precis bredvid fallen är det däremot en häftigare syn, då kommer man verkligen nära fallen. Jag höll min kamera skyddad mest hela tiden, då det var som satt stå i en dusch när vinden vände å "fel" håll. Men jag hann ta några bilder mellan vindpustarna, så jag riskerade inte att förstöra kameran. Jag låter Ben få illustrera hur blöta vi blev - trots regnskydden.


Niagara Falls är svårt att beskriva med ord. Det är en så fantastisk upplevelse, trots alla turistfällor som finns omkring. Man ställs framför gröna bakgrunder för att fotas och fotograferna monterar in fallen i bakgrunden (chromakeymetoden) och man erbjuds att köpa två bilder för $25 dollar (gångra det med 6,2 och det blir ungefär kronkursen). Men trots allt detta, alla souvenirer som kostar skjortan och allt nasande, så är själva naturfenomenet så fantastiskt.


Jag tror nästan man måste vara där själv för att förstå det mäktiga i det hela. Det vackra och det kraftfulla. Dånet från vattenmassorna, dimman av vattnet som bildar en konstant dusch av vatten när vattenmassorna som faller ner och träffar den nedre delen av Niagarafloden, det är svårt att förklara.


Efter att vi sett oss mätta på fallen från sidan, bestämde vi oss för att ta en tur med Maid of the Mist. Det finns flera båtar med samma namn, detta för att kunna hålla köerna någorlunda korta även under högsäsong. Från den kanadensiska sidan går det två båtar - en lite mindre och en väldigt stor båt - från den amerikanska sidan går det en båt också, så de turas om att köra fram till det inferno av vatten som finns vid hästskofallen.

Efter att vi utrustats med ytterligare ett nytt regnskydd (denna gång blåa "soppåsar med huvor") så ringlade sig en lång kö ner till kajen med hundratals människor. Båtarna från kanadensiska sidan börjar med att köra förbi de amerikanska fallen, där en högtalarröst talar om hur högt fallet är, hur många liter vatten som transporteras över fallen och så vidare. Sedan fortsätter båten efter några minuter till hästskofallen, det infernot av vatten kommer från alla håll och där man verkligen får se fallen nära inpå. Så nära att man nästan tror att båten ska slås ner i vattnet och under ytan.

Vid hästskofallen står sedan Maid of the Mist och "stampar" i kanske 10-15 minuter, så att man formligen dränks av allt vatten som sprayar uppifrån och från sidorna. Lite beroende på vindarna så får man mer eller mindre vatten över sig. Eftersom det är såna otroliga mängder vatten man får över sig, så vågade jag inte ha kameran framme överhuvud taget när vi var ombord på båten. Nästa gång kanske jag vågar ha den framme några minuter till, innan båten lägger ut och bara dokumentera denna massa med människor i blå plastregnskydd som står ombord på båten. Men denna gång stoppade jag ner kameran innan vi gick ombord, mest för att slippa trängas och stressas över att jag kanske dränkt min kamera.

Att åka med Maid of the Mist var bland det häftigaste jag varit med om. Det ger verkligen en känsla av hur kraftfullt fallen är och vilka enorma mängder vatten som det handlar om. Ändå är detta inte högsäsong för turisterna och de släpper inte på lika mycket vatten nu som de kommer att göra om någon vecka, när det verkligen kommer att vara knökfullt med turister.

Vi besökte nämligen senare det kraftverk som tar tillvara mycket av den vattenkraft som floden tillhandahåller och fick veta att turistnäringen i Niagara Falls kräver att 75-50% av vattenmängden måste gå över fallen under sommarsäsongen när turisterna besöker fallen, dvs 75% dagtid och 50% nattetid. Under vinterhalvåret är mängden av vatten som går över själva fallen mindre, då de största vattenmängderna leds via kanaler och undervattenskanaler till dammar som sedan leds in i vattenkraftverken strax ovanför staden Niagara Falls. Det kanadensiska vattenkraftverket (som egentligen är två kraftverk) ger ström åt 10 miljoner innevånare, vilket är rätt imponerande för två kraftverk (de ska bygga ytterligare ett kraftverk, enligt ett avtal som de kommit överrens om för 60-70 år sedan).

Vid 15-tiden var vi färdigturistade för dagen och vi åkte hem till Wendy igen. Vi fixade fläskotletter till middag och sedan var vi alla slut som artister, så vi tog det väldigt lugnt. Jag valde att lägga mig och vila en stund, för jag var så slut och alla mina leder värkte. Så vi stannade över natten så att vi fick vila ut.

Kring lunchtid på onsdag begav vi oss tillbaka till Port Colborne. Ben hade lovat att sitta barnvakt åt Dylan, då Dianne hade en charter till Toronto och skulle inte komma hem förrän vid 20-tiden på kvällen. Detta var alltså hennes födelsedag, vilket var lite snopet att hon skulle jobba så sent då. Men de extra pengar hon tjänar på charter (dvs hon kör skolelever till evenemang utanför skolan) var viktigare. Så när hon kom hem så fick hon äntligen sin födelsedagspresent och födelsedagskort jag förberett. Hon blev i alla fall lite överraskad över att jag gav henne smycketängerna, för hon hade tänkt använda dem när vi var hos Wendy och de var borta - så hon hade lite aningar - men hon visste inte om att jag även fixat en klämpärletång åt henne också, så hon var mer än nöjd med presenten.

Nu sitter jag här och klockan är snart midnatt. I morgon, torsdag, ska Ben och jag leka "honeymooners" och vi ska dels hämta våra ringar från guldsmeden (Ben fick ta in sin ring, då den blivit för stor, och jag har fått förstora två av mina ringar för att denvar för små - men de var de redan när vi skaffade dem, då min vigselring är för stor även nu). Sedan ska vi åka till Niagara Falls igen, ta in på Fallsview Marriott Hotel för en lyxig natt med utsikt över fallen. Antingen äter vi en romantisk middag på tu man hand, eller så går vi på det party vi blivit inbjudna till - men det bestämmer vi oss för i morgon.

Nästa rapport kommer nog på fredag eller lördag.... för på söndag flyger vi hem till Sverige igen.

Några dagar senare

Jag måste börja med att be om ursäkt för att ni som följer bloggen (hej pappa, tack för mailet - du behöver inte oroa dig!!!) kanske oroar er över att något hemskt har hänt, med tanke på dramatiken förra veckan med Mervin och hans dramatiska insjuknande. Men det har tack och lov varit stabilt hälsomässigt för honom (och för mig), så även om han inte är jättepigg så är han i klart bättre form än när vi kom för tre veckor sedan.

Nu till vad som hänt sedan sist:

Onsdag var alltså dagen då Ben och jag skulle äta middag hos Sheris föräldrar, Tom och Shirley. Vi hade dejt vid 18.30 så Ben och jag åkte hemifrån sent på eftermiddagen. Vad vi gjorde på dagen kommer jag faktiskt inte ihåg. Det har varit så varma och soliga dagar att jag i princip fått solsting och blandar ihop saker och ting. Men jag har en känsla av att vi höll oss på hemmaplan då Marilyn alltid har stora projekt för Ben att göra. Så jag tror att Ben hjälpte Bill att fixa med poolen. Vattumanen (alltså han som kommer och levererar vatten till alla sisterner och pooler) skulle kommit, för att fylla på poolen, men kom aldrig, vilket gjorde Dylan rätt ledsen och upprörd. Han vill att poolen ska vara användbar när han har sin födelsedagsfest på fredag. Så det blir en väldigt kort sammanfattning av onsdagen.

Middagen (grillade korvar, hamburgare och annat gott) var god hemma hos Shirley och Tom och de uppskattade ramen med bilden de fick av sin nygifta dotter. Josh och Sheri kom också på middag och de berättade om sin bröllopsresa till Disneyland i Florida och visade bilder på tv:n samtidigt. Det hann bli sent innan vi kom hem och la oss, så vi var rätt utmattade när vi kom hem.

Torsdag var batteriladdardag och stor nervositet på grund av att jag skulle fota med Mark Ridout på fredagen, vilket också resulterade i att jag var lite retlig och konstig mot alla. Kände mig pressad och stressad. För att fördriva tiden under dagen åkte jag och Ben en tur för att shoppa lite (dels köpa en tång till Diannes nya set med smycketänger som hon ska få på onsdag denna vecka), dels köpa lite smått och gott på Wal-Mart som är bra att ha saker för en pyssling som mig. Jag köpte bland annat några ramar och annat jox inför farsdag på söndag, dessutom behövde vi hitta en födelsedagspresent till Dylans födelsedag. Dessutom var vi tvungen att köra förbi Wendy och hämta mitt macroobjektiv som hon lånade av mig under veckan, så jag kan koncentrera mig på detaljbilder under fredagen.

På fredag morgon bar det så iväg till Niagara-On-The-Lake, en liten stad som var Kanadas huvudstad en gång i tiden och har många fina anor (och dyra hotell). Det är väldigt idylliskt och vackert där, så det var verkligen med stor nervositet jag inställde mig där för att träffa Mark och hans fru Chantal. Stället där vi fotade förberedelserna (och porträtt med brudens och brudgummens föräldrar - brudparet ville inte se varandra före vigseln dock) har en massa fina diamanter på väggarna som utmärkelser för deras klass på mat och service. En flaska med Evian vatten kostade till exempel 70 kr, så det kanske har med saken att göra.

Mark är en otroligt begåvad fotograf och en människa som jag önskat att få träffa i många år nu. Han är väldigt cool och tillbakalutad i sin stil, har en enormt härlig humor, men samtidigt är han också väldigt följsam och lättsam. Jag tror han omöjligt kan såra någon människa, eller få dem att tycka illa om honom. Han bara är en förträfflig människa som också råkar ha enorma talanger som fotograf. Så det var med en stor ära jag blev inbjuden att fota med honom och hans fru på detta förstklassiga ställe.

Jag har lovat att inte visa några bilder förrän Mark är redo, så jag kommer inte visa några bilder här - tyvärr. Men många bilder blev hyfsat bra och många bilder kunde blivit ännu mycket bättre. Men med tack vare Marks generositet så delade han med sig av många bra tips och goda råd. Jag har mycket att lära och att lära sig av honom är nog den största äran man kan få. Så jag har lite trix med mig hem som jag kommer att använda mig av när jag fotar mina brudpar under resten av sommaren.

Vi slet verligen hårt alla tre i 8-9 timmar under lördagen. Det var över 30 grader varmt och solen stekte verkligen. Det fanns ingen bris, inget som kunde underlätta värmen. Men tack och lov var det inte hög luftfuktighet, så det var faktiskt inte så farligt hemskt som man skulle kunna tro. Bara vi höll oss i skuggan så gick det rätt bra. Mina fötter och leder gillar dock inte värmen, för efter cirka 7 timmar började jag vekna, jag kunde gå, men det var inte direkt bekvämt. Mark skojade med mig och sa att han skulle låta mig jobba hårt, men han var i verkligheten väldigt omtänksam och även Chantal tog hand om mig väl. Jag är så otroligt tacksam för allt de gjorde för mig!

Efter fotograferingen skickade jag ett sms till Ben och sa att vi kunde träffas på Prince of Wales Hotel, då Mark och Chantal ville bjuda på något att dricka och att äta. Vi hade inte ätit något under hela tiden, förutom en muffins vi snodde åt oss hos brudens hotellrum (från min frukost kl 10) och vi hade druckit lite för lite vatten under dagen - detta trots att brudgummen var otroligt generös och fixade oss små vattenflaskor flera gånger under dagen - superkille! När vi satt där och pratade lite så kom Ben och Wendy - Ben hade spenderat dagen hos Wendy för att fixa med Erins dator och lära Wendy hur Windows Vista fungerar, dessutom hade han legat och flytit i deras pool någon timme (totalt orättvist!). Wendy och Ben hade otroligt roligt åt de bilder Chantal tog av mig och Mark i våra små hinkar jag hade köpt under gårdagen. Mark är nämligen känd som "Buckethead" på de forum vi är medlemmar på, så det var liksom självklart att vi skulle ta några fåniga bilder på oss själva, för att posta på forumet längre fram.

När vi kom hem vid 23.30-tiden så var jag helt slutkörd, men jag kunde tyvärr inte gå och lägga mig direkt efteråt. Jag har sån stor ångest över att något ska hända med minneskorten i kameran, att jag är tvungen att kopiera över dem till datorn, kopiera över ytterligare en kopia till en extern hårddisk och givetvis också bränna en säkerhetskopia på DVD (i det här fallet blev det två DVD-skivor). Så när allt detta var klart så var klockan 4 på natten innan jag äntligen kom isäng och kunde sova. Fast jag var förstås tvungen att läsa lite också innan - annars kan jag inte somna.

Eftersom vi missade Dylans födelsedag under fredagen, så hade vi en tlll födelsedagsfest under lördagen. Medan Ben och Marilyn var inne på stan och handlade lite, så hjälptes jag och Dylan åt att skala potatis och morötter och hacka upp dem så de kunde kokas snabbt, givetvis under bevakning av Mervin, som såg till att allt blev tillagat på rätt sätt. Bill fixade rostbiff på grillen, så det blev nästan lite av ett knytkalas. Det var varmt ute och barnen gnälliga och jobbiga. Då jag var slutkörd sedan gårdagen var jag verkligen inte på humör att höra krokodiltårar trilla och ynkligt gnäll, så jag röt till och sa att om de inte uppskattar att fira födelsedag i två dagar kunde jag åka därifrån och äta mat någon annanstans. Detta gjorde att gnället slutade i alla all, men det var en rätt slitsam middag ändå.

Efter "Luddagen" (vi åt vid 14-tiden, så det var både lunch och middag) så fick Dylan öppna lite fler presenter, både från Ben och mej och från farmor och farfar. Av oss fick han en mattebok med en CD-skiva, så när han har löst två sidor med matteproblem så får han ett spel som belöning. Något som vi tror kommer att förbättra hans mattekunskaper (han har haft dåliga betyg i matte länge, medan här är jätteduktig i andra ämnen). Sedan fick han såklart det obligatoriska legot.

Eftermiddagen tillbringade vi sedan hos Bill och Dianne, då barnen lugnat sig lite och Ben och Dylan lekte med Dylans nya leksaker. Vi tillbringade också lite tid ute på deras altan i solen, sedan gick vi in och tittade på tv. Vi knaprade i oss massor med chips och hade det allmänt mysigt ihop. Och innan vi visste ordet av var det sent igen och det var dags att lägga sig.

Söndagen, som nu är precis slut (jag skriver detta efter midnatt - så det är måndag hemma) - var en latdag för mig, medan Ben jobbade hårt i solen. Bens mamma hade köpt en luftkonditioneringsapparat som Ben installerade i deras sovrum, så att Marilyn och Mervin kan sova svalt på nätterna. När det är 30 grader varmt, så sover man inte så bra, och framförallt för Mervin blir det jobbigt, så han har sovit i tv-rummet några nätter på grund av värmen, men som farsdagspresent fick han luftkonditioneringen installerad och försöker nu sova (Marilyn ligger å pratar med honom hör jag) i 22 graders värme. Skönt och svalt alltså.

Vi åt en enklare middag tillsammans, och Mervin fick sin farsdagspresent av mig och Ben som bestod en ram med fyra bilder, bilder på sina söner med sondöttrar och såklart barnbarnen, Dylan och Kristen. Han blev mycket glatt överraskad och verkade även uppskatta kortet jag gjort åt honom. Middagen bestod förövrigt av Kraft Dinner (dvs makaroner och cheddarostsås) och majskolvar. Här i Kanada är majskolvarna supergoda. De är stora, de är söta och man måste äta minst två stycken, helst tre eller fyra. Jag orkade bara med tre denna gång.

Efter middagen tog Ben och jag oss en tur med bilen, jag hade gjort en likadan ram med bild på Josh och Sheri som jag gav till Shirley och Tom och ville åka till Pat och Tony för att ge dem samma bild och ram. Vi tänkte inte stanna så länge, men hur det nu blev så åkte vi inte hemifrån förrän närmare 22.30. Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans och många skratt. Pat och Tony är verkligen supertrevliga och man blir glad av dem. Pat är lika pratsam som sin syster Marilyn (dvs min svärmor) och hon berättade en del från sin resa till Jamaica för några år sedan och Pat och Tony visade även bilder och berättade om deras härliga kryssning i Västindien tidigare under året.

Tony erbjöd sig att skjutsa oss till flyget nästa söndag, när vi ska åka hem (tiden har plötsligt bara sprungit iväg!), så vi kollade av tiderna lite, när han behöver dyka upp hos oss för att hämta, så vi kommer till flygplatsen i god tid innan. Det är så gulligt av honom att erbjuda sig och givetvis tackar vi inte nej till detta. Det är rejäla och trevliga människor och så villiga att hjälpa, så det vore en förolämpning att tacka nej när de erbjuder sig. Efter lite efterätt (vaniljglass och jordgubbar) så begav vi oss tillbaka hem och nu är det dag för mig att krypa isäng, för jag ska åka in till St. Catharines med Dianne i morgonbitti.

Förlåt att ni fått vänta så många dagar på senaste tidens rapporter, men det har varit mycket på gång och internetuppkopplingen här ute på landet är inte alltid så pålitlig. Det viktiga är i alla fall att ni inte är oroliga över att något hänt med Mervin, han verkar må riktigt bra fortfarande, även om han såklart besväras av värmen. Det gör även de som är friska och krya, så för honom (och mig) är det lite extra jobbigt. Men vi står ut och vi äter glass för att kyla av oss själva.

Återkommer med lite mer rapporter om någon dag eller så.

Fotografer och pyssel

Det blev förstås ingen längre sömn, men jag var ändå utsövd (i det närmaste) när jag vaknade upp på måndag morgon. Jag behövde shoppa lite inför kvällens träff med ett gäng fotografer från trakten. Jag hade lovat att bjuda dem alla på renstek - i måttliga mängder. Dvs jag gjorde en rensteksröra med rödlök, gräslök, finskuren rökt renstek, pepparrot och philadelphiaost. Hade hittat ett recept på ICA-Kurirens hemsida, men det är nästan omöjligt att hitta Créme Fraiche här i Kanada, men någon trevlig person hade skrivit att de provat med Philadelphiaost och det blev minst lika gott!

Ben och jag tog bilen in till Port Colborne för att handla, eftersom vi inte visste vilken tid Merv skulle bli utskriven från sjukhuset. Befann vi oss i närheten så skulle vi hämta honom, annars skulle det ordnas på annat vis. Vi åkte upp på sjukhuset först, för att kolla om det fanns någon speciell tid, och samtidigt lämnade vi en väska med kläder åt Merv, som han kunde byta till medan han väntade på doktorn. Sedan begav vi oss ut och handlade. När vi ändå handlade så smet jag in på ett ställe som säljer restlager av olika slag, för att se om jag kunde hitta några ramar för några bilder jag tänkte vi skulle ge till Merv på farsdag på söndag (den 17:e juni här i Kanada). Jag hittade några riktigt roliga saker, så jag spenderade hela 20 dollar och kom hem med en stor kasse full med saker.

När vi kom hem och jag hade fixat till min röra (som skulle serveras på rostat bröd, då det inte finns mycket alternativ till tunnbröd (och det var något jag inte ville resa med!). Jag måste säga att jag lyckades väldigt väl och det smakade gudomligt gott! Precis när jag var klar med min röra så ringde Merv och sa att nu fick han komma hem från sjukhuset, så Ben och Marilyn åkte iväg för att hämta honom och jag packade ihop mina grejer så vi kunde åka till den fotograf som var värd för får lilla fototräff i Vineland.


Ben var lite sur över att jag ville att han skulle stanna med mig på träffen. Jag har bara pratat med några få av dessa fotografer på ett forum för bröllopsfotografer, och jag var rätt nervös över att träffa dem. Han tyckte inte att han ville vara med, vad han skulle göra istället vet jag inte, men med mig ville han inte vara. Nu så här i efterhand så var det trevligt nog och jag hade nog kunnat sitta kvar där själv, men samtidigt så ville jag också att Ben skulle kanske lära sig något om branschen. Dessutom var det knytkalas, så det fanns massor med god mat!


Det var rätt komiskt när vi var kanske 15 fotografer och minst hälften av oss hade med sig kameror och olika blixtar och olika objektiv. Jag blev gravt förtjust i Canon's 135/2L, men det kostar lite väl mycket... eller det kostar hemskt mycket. Ben var väl inte så förtjust i alla fotograferna, då en del kommer från "storstan" och beter sig så också. Men de som var lokala för regionen var hemskt trevliga och vi upptäckte att ett par hade bott grannar med Wendy och Greg! Vi ska försöka hälsa på dem nästa vecka, innan vi åker hem, då de bjudit in oss att titta i deras studio.


Vi åkte hem vid 21:30 då Ben hade fått nog. Jag var också rätt trött, så det var skönt att åka hem igen. Inte för att det känns som hemma, men det finns i alla fall en säng och jag hade lite planer för tisdagen också. Så vi somnade båda ganska gott redan innan midnatt.

Ben väckte mig vid 9-tiden för vi hade hoppats komma iväg kring 10.30, då jag ville åka till Scrapbookingaffären i Stevensville och Ben hade lovat att fixa Wendys dotters dator. Vi kom dock inte iväg innan dess, då Bens mor kom på att hon skulle på apoteket och hon skulle byta ut något eller få pengarna tillbaka för något hon köpt och inte var nöjd med. Så vi kom iväg vid 11.45 istället.

Ben hade fått en inbjudan av Wendys dotters lärare att vara med på "Show and tell" om Sverige. Vi hade kvar lite av renköttet från gårdagen, så Ben tog med sig detta, så att Wendys dotter och hennes klass fick provsmaka rökt renstek. Om det var en hit eller inte vet vi inte riktigt, då Ben bara träffade läraren som hastigast under en rast och visades inte upp som den konstiga kanadensaren som flyttat så långt norrut. Men Ben fick i alla fall veta av läraren innan att vi var mycket omtalade i klassen. Inte nog med att vi äter tomtens renar, vi är ganska roliga också. Så helt hemska är vi kanske inte ändå.

Jag hade en mycket trevlig eftermiddag i Scrapbookingbutiken där jag köpte lite kortbaser, mönstrade papper och annat för att kunna göra några kort. Jag hann inte med de 6 kort jag ville göra, men jag hann med de 4 viktigaste i alla fall, innan Ben hämtade mig vid 16.30. Tjejen som jobbade i butiken var väldigt trevlig så det blev en del prat förutom pyssel. Hon håller också på med kort (medan ägaren är en scrappare), så vi hade mycket trevligt utbyte och jag visade även några alster jag postat på Internet så hon fick lite roliga idéer. Hon ville dessutom att jag skulle gå med i deras forum, så att jag kunde inspirera andra kanadensare också. Kul!

När vi kom hem så var Marilyn helt slut, hennes fötter (som inte är speciellt välmående) gjorde så ont att hon inte orkade stå och gå på dem (hon ska röntga dem i morgon inför en eventuell operation). Så istället för att hon lagade middag fick Ben instruktioner av Merv hur man skulle doppa middagsfisken i ägg och sedan i mjöl för att sedan stekas i stekpannan. Jag höll mig undan, även om jag vet hur man steker fisk, då jag inte är direkt någon matguru (men så mycket vet jag i alla fall). Det blev utsökt gott även om Ben inte gillar fisk och var rätt skeptisk till matlagningen. Dylan åt fisk med oss, å hoppade över middagen hemma hos Bill och Dianne.

Efter middagen gick Ben och jag över till Bill och Dianne, inspekterade poolen som de öppnat för säsongen (fast den måste fyllas med mer vatten och det måste i en massa kemikalier för att det inte ska vara hälsovådligt). Sedan nattade Ben Dylan (de låg och skvallrade i Dylans säng ett långt tag) och jag lekte med Diannes pärlor och gjorde ett litet ankelsmycke (när benen slutar vara röda kanske det ser fint ut). Dessutom lärde jag Dianne att göra snurrade öglor - hon kommenterade om att hon inte hade så fina verktyg som jag, men skulle köpa såna någon gång. Hon är fortfarande ovetande om att de verktyg som jag har liggande hos henne i ett etui är hennes födelsedagspresent som hon ska få om en vecka. *fniss* Jag ska bara köpa en klämpärletång åt henne också, så är hon fullt utrustad, men jag tror butiken i St. Catharines är bättre utrustad när det gäller tänger, så Dianne och jag ska åka dit på måndag eller tisdag nästa vecka.

Dagarna går fort, så när vi gick över till Marilyn och Mervin så hann vi knappt sätta oss ned så var klockan läggdags igen. Det blir en ganska lugn morgondag (onsdag), förutom middagen med Sheris föräldrar i morgonkväll. Jag har fixat en liten överraskning åt dem, då jag hittade en sån söt ram - som ser ut att vara scrappad - där jag stoppat in en bild av Josh och Sheri som de ska få. Givetvis kommer även Josh föräldrar att få samma bild och samma ram, så det inte blir ett ramaskri (hahaha, vad dåligt skämt!).

Godnatt säger jag, när ni i Sverige stiger upp, för nu är klockan strax över midnatt!

SEMESTER!!! I alla fall i ett dygn.

Gud bevare Wendy och Greg, dessa tålmodiga och underbara människor som orkar lyssna på vårt gnäll och piggar upp och, fyller oss med mat och öl när det behövs. Okej, denna gång var det vi som stod för stekarna (inte små stekar direkt, utan giganorma t-bone steaks) och Jeanie vars man är "doktor John" (han är alltså riktig läkare, men vi kallar honom doktor John, för att särskilja honom från andra med samma namn) och som tyckte Ben var så snäll som hade fixat hans nätverk och ville bjuda på öl. Fast Ben tyckte att hans goda råd angående syremättnadsmätningsmaskiner (eller vad de nu heter på svenska, oximeter kanske?) var betalning nog!


Innan vi stoppade i oss all mat, så satt vi på baksidan och kikade på slutet av den berömda "flygshowen" som vi missade det mesta av på grund av misskommunikation" så slängde Greg de gigaenorma stekarna på grillen och Wendy fixade med potatis, grönsaker och annat. Ölen låg redan på kylning förstås. Det är tur att ölen inte är så stark här i Kanada, för vi kom på när vi satt där och filosoferade och njöt av det fina vädret (och min fina "solbränna" - dvs jordgubbsröd) att det hade varit en perfekt dag att gå på Zoo, då det inte var för hett, men solen värmde gott och det var extremt låg luftfuktighet så det gick lätt att andas och man blev inte kladdig och läskig. Bilden här visar en lejonhane som tittar direkt på mig!


Så Wendy föreslog att vi skulle stiga upp tidigt på morgonen (dvs lördag) och åka ut på Zooz, som det heter, där de har tigrar, lejon och andra roliga djur (de har mycket mer än kattdjur, men jag ville se just dem denna gång). Hade ölen varit starkare hade nog inte pojkarna orkat upp kl 8 på morgonen, men det var nog mest vatten i den ölen, för iväg kom vi och vi hade en otroligt fantastisk dag på Zooz! Det var lika underbart väder som på lördagen och alla var pigga och nyktra! Den vita tigern var inte så intresserad av min kamera.


Jag har aldrig sett dessa stora kattdjur på nära håll, så jag blev helt lyrisk. Jag tog massor med bilder! Det är såklart synd om djuren som måste vara instängda i bur, men å andra sidan handlar en del om att också låta arten överleva, och detta Zoo har bland annat fött en vit tiger i fångenskap och nu väntar en lejonhona ungar också. Men vilka fantastiska djur! Jag kan förstås inte förstå ibland att de faktiskt är helt livsfarliga och att de skulle äta upp mig om de fick en chans (fast barnen i barnvagnar fick deras reaktion mer än mig - så även om jag är fet, så verkar småbarn vara godare i en tigers eller lejons ögon). Vi kom ganska nära leoparderna (den svarta var mer blyg än denna skönhet).


Efter att vi knatat runt på Zooz några timmar (och sett när de städade deras inhägnader och gav dem färskt vatten och sånt) så bestämde vi oss för att nu var det nog dags att fortsätta. Flyguppvisningen som var under lördagen upprepades under söndagen - kanske inte med samma antal plan som under lördagen, men det var i alla fall extremt intressant. Å det bästa av allt var att vi hittade en väg, inte långt från flygplatsen där alla planen landade, att vi såg dem både starta och landa och de flög precis direkt över oss där vi stod. En snöleopard ligger och njuter i solen.


Både jag och Wendy fotade som små galningar när planen kom flygandes och det var riktigt häftiga bilder vi fick. Jag kan dock inte tala om vad alla planen heter, men jag vet så mycket att det både flögs en Lancaster, Messserschmith och en DC3, plus några uppvisningsplan. När jag kommer hem ska jag posta fler bilder och då ska jag be någon riktigt flygkunnig tala om vilka plan det var jag fotade (de plan som visas här var de gula akrobatflygplanen).


När klockan närmade sig 16 begav vi så oss tillbaka till Wendy och Greg. Deras dotter Erin var på hemväg från hennes mormor (som är ett kapitel för sig, och Wendy påstår att min svärmor är ingenting jämfört med hennes mor - jag tror henne faktiskt!). Wendy och Greg var vänliga nog att be oss stanna även för middag, innan vi skulle åka tillbaka till Bens föräldrars heme igen. De bjöd på en otroooooligt god hamburgare, sallad, giganorma majskolvar och jätteräkor. En riktig festmåltid alltså!

När vi så packat ihop alla våra grejer och satt oss i bilen var både Ben och jag avslappnade och nöjda med detta senaste dygn. Det var verkligen SEMESTER! Givetvis ringde Marilyn precis innan vi skulle äta middag hos Wendy och Greg för att fråga var vi höll hus, men det hade vi nästan räknat med. Sedan blev det ett samtal till, via Bill, för att meddela något också. Men det viktigaste var i alla fall att Merv blir utskriven i morgon måndag!

Innan vi åkte hem så körde vi förbi sjukhuset, med några minuter tillgodo på besökstiden, så att Ben fick träffa sin far igen och se att han verkligen var i form för att åka hem. Det var en mycket nöjd Ben som återkom till bilen, och rapporterade att hans mor såklart var uppe i varv som värsta ADD-barnet, för att hon måste packa en resväska med rena kläder, hon måste göra si och så och Ben måste göra detta och detta. Givetvis lät hon undslippa att hon var lite sur över att vi inte skulle vara hemma till middagen i morgon, då jag ska träffa ett gäng bröllopsfotografer på måndagkväll och vi ska ha knytkalas och utbyta krigshistorier. Men vi har lovat att äta middag på tisdag med dem, då vi är inbjudna på middag hos Shirley och Tom på onsdag, som tack för allt vi gjort under bröllopsdagen för Josh och Sheri.

Nu är klockan rätt sent, så jag ska krypa ner i säng och stoppa öronproppar i öronen. För jag vill inte vakna kl 6 i morgon av att Marilyn rusar runt huset som en galning för att försöka hitta något som hon lagt på "ett bra ställe" några timmar tidigare. Jag ska sova lyckligt ovetande äääääända fram tlll lunch... eller nåja, så länge jag nu kan sova i alla fall.

Fredagens äventyr

Det känns som värsta såpoperan detta, men det tar inte slut snabbt detta. Men för er som inte är så intresserad av all dramatik och bara vill veta hur min svärfar mår, så mår han mycket bättre. Han kommer nog hem i början av veckan.

Okej, fredag morgon. Ben stiger upp tidigt, då Marilyn och han kommit överrens om att de ska ringa sjukhuset direkt på morgonen för att höra hur Merv mår, innan de bestämmer vem som ska åka in på morgonen. För han är ju "smittsam" (detta är förstås en aaaaaaaning överdrivet - visar det sig). De (Ben och Marilyn) kommer överrens om att Marilyn åker in för att hjälpa Bens far att äta frukost och lunch (att det faktum att hans darrningar försvunnit och han nu kan äta själv, kom liksom i jättegrälet kvällen innan). Ben och jag skulle sedan komma in på eftermiddagen för att hjälpa honom med middagen (att han nu inte var så smittsam längre att även jag kunde komma med var ju fint).

Vi lovade alltså att dyka upp på sjukhuset klockan 15, och stanna tills Merv var redo att lägga sig för kvällen. Ben och jag åker till Welland för att leta reda på en guldsmed, så att vi äntligen kan fixa Bens vigselring som är för stor, och jag behöver slå ut två av mina ringar (inte vigselringen dock). Sedan gick vi in på Wal-Mart för att köpa lite svala kläder, eftersom det är ganska varmt här. Då vi hade lite tid till vi skulle vara på sjukhuset åkte vi också förbi scrapbookingaffären i Stevensville för att kolla hennes öppettider, då jag vill göra några kort. Dels ett födelsedagskort till Dylan som fyller på på fredag, ett farsdagskort till Mervin då det är farsdag här i Kanada på söndag, sedan är det Diannes födelsedag den 20:e juni och min och Bens 5:e bröllopsdag den 21:a.

14.45 ringer telefonen (vi har lånat Wendys ena mobil) och Marilyn säger "oh, de håller på med en brandövning här, så ni behöver inte komma förrän kl 16!" Jättebra, det hade ju varit kul att få veta det några minuter *innan* så vi kunde kanske sluppit stressa runt så och få njuta lite av den extra timmen av frihet vi fått. Nåja, vi beslöt att använda tiden till att få i oss lite mat - en god hamburgare från Harveys. När klockan är 15.15 ringer Marilyn och undrar var vi är.

STÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖN!!!

Vi får inte ens äta i fred, gå på toaletten i fred! Jaja, skit samma! Vi åker till sjukhuset och byter några vänliga ord (ja, de var faktiskt vänliga, trots att vi båda håller på att explodera). Merv mådde extremt bra och bara från det jag sett honom från tisdags, när jag såg honom senast, så var det en extrem förändring bara då (som då var extrem jämfört med måndag och söndag!) Den enda orsaken att han inte fick komma hem under helgen var att han hade diarre, å även om de hade kollat alla farliga och dödliga saker, så ville de ändå hålla honom isolerad lite, så att han inte smittar - eller någon annan smittar honom. Merv fick gå på toaletten några gånger, men han var stark och gick själv till och från toaletten och samtidigt hade bra värden när de kollade hans syremättnad, med mera (de kollar det nu fyra gånger om dagen).

Det drog in ett jätteåskväder medan vi var på sjukhuset. Det var så häftigt att jag beklagade att jag inte hade kameran med mig, för det blixtrade rätt rejält och hade säkert kunnat bli häftiga bilder. När Merv ätit middag och gått en sista gång på toa så ringde Ben till sin mor och sa att nu åker vi till Welland för att träffa Bens kusin Kim. Vi var rätt slut båda två, men vi behövde komma bort en stund och slippa höra mer gnäll från Marilyn för några timmar. Kim hade en liten överraskning åt oss också, hon hade bjudit in Wendy - de två har blivit goda vänner sedan Bens födelsedagsfest i november när vi hälsade på för två år sedan. Så vi hade riktigt trevligt några timmar tills Ben och jag kände att nu orkade vi inte mer.

Vi åkte hem vid 23-tiden från Welland och hade hoppats på att Bens mor hade somnat vid det laget. Men tyvärr hade vi inte sån tur. Detta på grund av att strömmen gått på grund av åskvädret. Men det var i alla fall ingen panik när det gällde allt bråk, utan det fnissades en del och vi sa att vi får se hur morgondagaen ser ut, innan vi bestämmer någon agenda. Ringa sjukhuset först, sedan se vem som åker in på morgonen.

Ben åkte in på morgonen - detta är ännu en av dessa saker som gör mig galen. Marilyn säger en sak, Ben följer vad hon säger för att slippa bråk, och sedan blir det bråk ändå, för han gjort som hon först sagt, men sedan ändrat sig!!! WHAT THE....

Nåja, Ben skulle bli avlöst till lunch av faster Lorraine, men hon kunde inte komma, då hennes källare svämmat över på grund av stormen under fredagskvällen. Så Bens mamma skulle komma och avlösa Ben hade hon sagt. Men hon gav sig liksom inte av, och av henne förstod jag att Ben skulle komma efter han hjälpt Merv med lunchen och att hon själv skulle åka in vid 15-tiden. Man jag visste inte att Ben hade en utsago och jag en annan. Isåfall hade jag styrt upp det hela. För Ben och jag trodde vi skulle kunna åka iväg till Wendy vid 12-tiden för att se den flyguppvisning som skulle börja då. 14.30 dök Ben upp, då hade han pratat med sin mor TRE gånger per telefon och ingen av dessa gånger hade hon sagt något om att han inte behövde stanna hela dagen tills hon dök upp.

Så när Ben undrar varför hon aldrig kom, säger hon "jamen, han mår ju så mycket bättre nu, då behöver han inte ha oss där hela tiden!". Det HADE ju varit bra om hon berättat det för Ben då... eller mig, eller vem fan som helst, så att vi kunde få fortsätta vår semester!!!! Men nejdå, hon snyftar till mig när Ben är borta att "oh, Ben säger att han inte ska komma hem inatt!" Nej säger jag, vi har planerat sedan en vecka tillbaka att se flyguppvisningen och sova över hos Wendy och bjuda henne och Greg på stekmiddag. "Det har ingen sagt till mig" säger hon. VI SA DET I TISDAGS BLAND ANNAT! *stön*

Jag blir fullkomligt galen!

Vi får väl se vilken tid i morgonbitti som Marilyn börjar ringa Wendy och fråga efter Ben. Vi har i alla fall tänkt grilla nu ikväll och i morgonbitti - om det inte är för varmt - ska vi åka till Zoo och se på den vita tigern. Den gillar inte att vara uta när det är varmt, så vi måste passa på tidigt på morgonen. Så med lite tur så får jag faktiskt leka lite med min kamera igen, å slippa ha ett blodtryck högre än Niagara Falls för att min svärmor driver mig och min kära make till vansinne på vår semester.

Jag fortsätter gnälla lite; för vad har hänt med Bill? Han har inte varit på sjukhuset mer än två gånger! Jag har träffat Merv fler gånger än honom. Så varför kan inte HAN ta lite ansvar också? Varför ska allt läggas på Bens axlar? Bill är ledig denna vecka, så det är inte som om han inte kan, för att han måste jobba!! *morr*

Bara två veckor kvar snart... den 24:e lyfter planet hem till lugn och ro!